Sjukskrivning

Idag var jag hos läkaren. Har bytt vårdcentral på en fd kollegas inrådan så nu behöver man inte ringa bustidigt på morgonen längre för att eventuellt få en tid mitt på dagen som totalt förstör arbetsdagen.

Fick en tid lagom till efter arbetets slut. Ska jag vara helt ärlig så bad jag själv om att få bli sjukskriven eftersom jag tycker de här dagarna på jobbet har varit riktigt tuffa med yrsel, svårt att andas och illamående. Jobbigast av allt är bara att ta sig till jobbet. Inte att stiga upp på morgonen, det har aldrig varit något problem för mig, utan att ta sig från A till B utan att svimma på vägen. Får ta varje trappa i etapper och stanna och vila ofta så att jag inte tappar andan. Då känns det som ett järnband dras åt kring magen (sammandragning??) och lungorna och andetagen kommer i korta, ytliga etapper och jag måste tvinga mig själv att inte vika mig dubbel. Känner mig som en riktig gammal gumma när jag får de här "anfallen". Sen, när jag väl tagit mig upp för trappan, måste jag ta den korta sträckan till bussen i etapper och hålla mig i stängslet. När jag väl kommer fram till busskuren är jag helt slut och måste sätta mig och vila.

Väl på bussen kan jag hämta andan och varva ner bara för att ladda inför nästa sträcka: från busshållplatsen till kontoret. Det är kanske tio meter, men det känns som 100 minst. När jag väl ramlar in på kontoret är jag totalt slut och måste slänga mig ner på en stol och bara andas till mina arbetskamraters förskräckelse.

Så ser min start på dagen ut så här långt. Tack och lov att jag nu kan vila mig till den 15/12 (min lillasysters 30-årsdag)!

Doktorn säger att det är för mycket blod (70% mer än vanligt) som ska igenom de trånga kärlen så det blir som blodstockning, det ställer sig på kö och väntar på att få släppas igenom. Därav svimningsatackerna (inget syrerikt blod till muskler eller huvud då bebis är prio no ett).