I måndags fyllde Karin år. För första gången på 28 år firade vi våra födelsedagar gemensamt (jag är född nästan på dagen fyra år före henne). Äntligen har vi blivit tillräckligt gamla (och befinner oss tillräckligt nära) för att slå våra halvkloka huvuden i hop och på så sätt få ett helklokt ett ;)
Det var en jättetrevlig kväll! Mamma hade verkligen ansträngt sig och lagat mat hela eftermiddagen och dukat jättevackert med röda underlägg och fina skålar och allt... Sara hade tillochmed kommit ihåg att jag inte äter kött och gjort i ordning en specialrätt åt mig som smakade himmelskt.
Bäst vi satt där och åt (ja, Ofelia fick ju inte äta förrän vi var klara förstås, så hon låg nedanför och väntade snällt)började vi prata om min olycka. Jag minns inte hur vi kom in på den men det var nog första gången vi pratade om den när alla var närvarande. Vad intressant det var att få höra de andras minnen från händelsen. Själv kommer jag inte ihåg såvärst mycket från själva sjukhusvistelsen eller tiden när jag kom in till sjukhuset. Därför var det nyttigt att höra hur de andra upplevt det och på så sätt fylla i mina luckor.
Karin strök med handen över min arm för att demonstrera hur mamma suttit och klappat mig när jag låg medvetslös. Då kände jag igen det! Även när hon sa något med samma tonfall hon haft på sjukhuset kände jag igen det.
Jag kommer ihåg hur jag försökte få allt att gå ihop: vart jag var, vad som hade hänt samt vart Sara var. Jag visste att hon inte var i Sverige men var inte helt säker på om hon var i Finland (hon hade varit där på sommaren och jobbat) eller vart i världen hon var. Tydligen frågade jag samma frågor om och om igen: Är jag på DS? ("Nej, du är på KS"), Var är Sara? ("I Schweitz") sen var jag jätteorolig att jag hade tappat alla mina tänder. Det kändes som det. Min värsta mardröm har alltid varit att tappa tänderna (vuxentänderna alltså). Tackochlov att det "bara" var framtänderna!
Det kändes skönt att veta att familjen var där. Framförallt Bente som var min stora trygghet och stöttepelare. Det var då vi fattade.
Som sagt är mina minnen från tiden innan operationen ganska suddiga. Efter en vecka var jag ganska trött på sjukhusets näringsdrycker (inte för att jag fick dricka så mycket medan jag väntade på att bli opererad men ändå). Tackochlov för Torunn som kom med sin double chocolate shake! :)
Jag minns faktiskt att Torsten och Tove Siri besökte mig. Tror Tove Siri hade målat en bukett med blommor eftersom man inte fick ta med sig blommor upp till avdelningen. De hade ritat ett sorts presentkort som var mycket bättre än blommor: en
kata gi med mitt namn broderat i nederkanten! TS hade även med sig en bunt med tidningar att kolla i (skönt att fördriva tiden med) och Torsten hade med sig
Damernas detektivbyrå
. Alla var så snälla mot mig!
Jag fick så mycket saker av alla snälla besökare! Små gosedjur, teckningar, milkshakes, etc. Eva och Camilla från mitt jobb var förbi med ett vackert halssmycke de hade skramlat till på jobbet!
Usch, jag får tårar i ögonen när jag tänker på den tiden. Började gråta efter vårt samtal i måndags om olyckan. Den berörde oss alla och skakade om oss. Det har gått tre år nu men jag tänker fortfarande på det.
Tack till alla snälla människor som brydde sig om mig!!! Och varmt tack till Tsige som blev vittne till det hela, som tog hand om mig när alla försvann. Hon såg till att någon ringde ambulansen. Hon höll mig vaken och hindrade mig från att gå upp och leta efter mina tänder. Hon hindrade mig från att somna/förlora medvetandet.
Inlägg
