Dagen då allt hände

Det här har vi berättat för många redan men inte satt på pränt ännu:

Förra torsdagen var vi på KS i Huddinge. Vi hade fått en kallelse dit eftersom vi står i kö för insemination och har gjort detta i lite över ett år. I torsdags var det då äntligen dags. Vi kom dit precis i tid. När vi suttit och väntat en stund kom det en undersköterska som ville mäta och väga mig. Urrk! Enligt deras våg var jag 56,4 kg tung och enligt deras måttstock som helt säkert satt för lågt, mätte jag 167 cm över havet. Jag har mina tvivel angående längden, men jag ska kolla upp det en annan gång. För jag kan väl inte ha krympt redan??

Så småningom fick vi då träffa en trevlig (kvinnlig) specialistläkare. Hon pratade lite med oss och gick igenom de papper vi fått fylla i angående vår hälsa och så. Bente fick skriva på ett papper som vi ska lämna till kommunen då jag har blivit gravid. Det står i princip att hon blir mamma #2 (mommy & mamma ska vi kalla oss för).

Efter lite mer prat var det dags för mig att strippa och hoppa upp i gynstolen. Där började läkaren med att lokalisera min livmoder. Den satt där den skulle. Sedan var det dags för henne att med hjälp av ultraljudet ge sig på jakt efter äggledarna (jag vet att de finns därinne nånstans eftersom de gjorde en kontraströntgen av dem förra året, något jag inte skulle rekommendera någon att göra för skojs skull! Maken till smärta har jag nog aldrig varit med om!). Hon hittade båda två, med äggblåsor och allt och visade mig dem på skärmen. Coolt, tyckte jag!

När undersökningen var klar och jag klätt på mig, pratade vi lite mer. Läkaren frågade oss om vi hade bokat tid med en kurator, för det måste man också göra. Jag sa som det var att jag försökt nå dem (det finns två stycken på KS i Huddinge och en i Solna) utan framgång. Då berättade läkaren att hon visste att en utav dem i huset inte hade så mycket på sitt schema idag, så hon skulle försöka få tag på kuratorn åt oss och se om vi kunde få en tid ganska omgående. Sagt och gjort. Hon ringde kuratorn som fick prata med mig. En trevlig finlandssvenska lät det som. Denna kurator hade en tid senare samma eftermiddag!

Först skulle vi dock få träffa en annan läkare. Denna hade hand om spermadonationerna. Det visade sig att man behöver stå i kö för dessa också. Suck! Inte ännu en kö, tänkte jag. Men jag hade inte behövt oroa mig; det visade sig att Bentes och mitt utseende matchade bra med någon donator (eller kanske flera?) så vi behövde inte stå i någon kö. Det var bara att tuta och köra! Så nästa gång jag får min mens (om det inte är på en lördag eftersom de har stängt på helgerna) ska jag ringa ett visst nummer och sen är det bara att åka in, tror jag. En av de första dagarna på mensen gör de försök #1. Om jag minns rätt har vi fem inseminationer och ett IVF på oss. Det bästa är att om man klarar det på något av dessa försök och har ett över, kan man få köpa ett syskonförsök för ca 7000:- av samma donator om denne inte hunnit avlida eller dragit tillbaka sitt tillstånd.

Innan vi gick till kuratorn behövde vi gå till provtagningscentralen och göra om infektionsprovet då det höll på att gå ut.

Samtalet med kuratorn gick bra och hon sa att det inte skulle bli något problem att godkänna oss för insemination.

Det var det för oss. Nu är det bara att vänta. Och vänta....och vänta?

Då vi kom hem möttes vi av en jublande glad Oscar som äntligen tagit mod till sig och frågat chans på en flicka i klassen som han länge varit kär i. Hon hade visserligen sagt nej, men på ett väldigt fint sätt. Tydligen hade hon sagt något i stil med att hon inte vill bli tillsammans med någon kille på hela jorden just nu. Sedan hade de gjort upp att de skulle träffas efter skolan och göra sällskap hem dagen efter. Oscar höll på att gå upp i limningen för han var så glad!

Det var dagen då allting gick rätt för oss i en vecka då allt i övrigt tycktes gå snett.